I wish I could eat your cancer when you turn black.

Ibland får folk konstiga idéer. Förra torsdagen kom någon på idéen att skicka en kräfta med vanligt företagspaket till en person på mitt jobb. Jag jobbar alltså med post- och godshantering på ett stort företag. Kräftan anlände i fredags och behandlades som alla andra inkommande postpaket och lades i mottagarens postfack. I måndags när mottagaren tömde sitt postfack blev hon förvånad över att hitta ett paket med en kräfta som varit tinad sedan torsdag föregående vecka. Jag avråder verkligen från att skicka kräftor eller andra skaldjur med posten. Och tänker inte ens tanken att fylla ett jiffykuvert med räkor.

Jet set society

Idag på tåget var det en kille som plockade ihop sin mp3-spelare och sina Koss Porta Pro och la alltihopa i tom potatissalladslåda. Ganska märkligt. Lite nördvarning men det var en rätt hipp kille. Han kan ha tillhört någon trendkänslig jet set-skara. Kommer jag bli hopplöst efter om jag inte börjar lägga min iPod i en Rydbergslåda?

Shine on!

Man undrar ju hur det går till när man fixar en överkamning. Nu vet jag. Imorse såg jag en gubbe på Centralen som tog fram en spegel och en kam och kammade över sin högglanspolerade totalkala hjässa med några vansinnigt långa hårstrån som antagligen räcker honom ner till axeln om han skulle kamma ner dem istället. Jag stannade upp och iakttog hela händelseförloppet. Han höll på jättelänge och fixade och trixade innan han var nöjd. Det såg väldigt pilligt ut. Överkamningen täckte kanske 10% av hans kalhygge men i hans ögon måste illusionen ha varit total. Det fanns inget ironiskt leende som spelade över hans läppar, bara gravallvar.

Bela

Jag köpte en dvd-box med lite blandade filmer från 1935-1959 i helgen. Bela Logosi har huvudrollen i de flesta. Hittills har jag sett The Devil Bat (1941) och The Ape Man (1943). Båda med Bela i huvudrollen. I The Devil bat spelar han en vetenskaps man som får fladdermöss att bli abnormt stora genom att ge dem el-stötar. Sedan dresserar han dem att bita ihjäl folk som använder en speciell sorts eau de cologne. I slutet får han på sig eau de colognen och blir ihjälbiten av en av en fladdermus. I The Ape Man spelar han en vetenskapsman som experimenterar med apor och som i ett fasansfullt experiment råkar bli en människoapa. I slutet blir han dödad av en apa i labbet.

You're a heavenly junkie

Idag tog jag en promenad genom Uppsala. Utanförskapet och det kulturella armodet är så påtagligt att man kan hyvla loss det med osthyvel direkt ur luften. Den här stan är död. Hela mitt liv har jag flytt från den här stan och nu är jag tillbaka på ruta ett. Och jag har stått och stampat på samma ruta alldeles för länge. För er som inte vet så är skillnaden mellan hålor som tillexempel Åmål och Uppsala att alla vet att Åmål är sämst i hela världen. Ingen som bor i Åmål skulle påstå att kulturlivet är rikt och sprudlande där. Men i Uppsala är alla så himla övertygade om stans förträfflighet. Folk tycker på allvar att det finns ett rikt kulturliv så länge det finns sånt som OD, Kulturnatten, Domkyrkan och Bror Hjorts hus. Om man inte har tillbringat hela sitt liv anställd på en obskyr institution på universitetet så är alla de här företeelserna rena döden. Staden måste först suga allt liv ur kroppen på en innan man kan stå där med tom blick och öppen mun och klappa händer åt gravt institutionaliserad konst.

Body at work and a mind on vacation.

Otroligt seg dag på jobbet. Delade ut Gemensam Nordisk Fjäderfätidskrift på jobbet. Och ja, den handlar ungefär om det man förväntar sig. Det är en sån tidning där namnet avslöjar det mesta om innehållet, ungefär som med tidningen Gris.

Idag upptäckte jag att det finns en dildo som kopplas till iPoden. Ett väldigt innovativt iPodtillbehör för alla som tycker att det har varit ganska tunnsått med coola tillbehör sen iTrippen var det hetaste man kunde ha. Grejen med iPoddildon är alltså att den vibrerar i takt till musiken och att den är iPodfärgad i vitt och krom. En tanke som slår mig är hur osunt det är att ha sex med sin iPod. Det känns som att det blir lite som att vara KK med en kompis eller arbetskamrat. Man träffas i en massa situationer där man måste låtsas som att man har en helt vanlig relation samtidigt som man vet om att man ska ligga med varandra så fort man är ensamma med varandra. Fast det känns också väldigt förbjudet och ganska spännande, precis som med kompisen eller arbetskamraten. För visst är det lite kittlande att stå och lyssna på sin iPod på bussen och veta om att man ska hem och ligga med iPoden och att det inte är någon annan på bussen som vet om det.

En mycket positiv sak som hände mig i tisdags var att jag bytte CD-spelare och att jag har har återupptäckt min CD-samling. Tidigare hade jag en Pioneer PD-S507 som jag nu bytt mot en Cambridge 340C. Kristallklart ljud. Mycket nöjd.

Svart och vitt

“They say the definition of madness is doing the same thing and expecting a different result...”

Så sjunger Howlin’ Pelle på The Hives nya album, The Black & White Album. Och det är lite galet av dem att göra samma sak igen. Men det funkar. Det låter visserligen inte riktigt som förut. De har blivit lite snällare, det är lite mer variation och låtarna har blivit lite längre. Inga låtar under två minuter den här gången. Det är en riktigt skön platta med flera starka spår. Det låter snyggt och det är rejält med energi. De starkaste låtarna är absolut You dress up for armageddon och Tick Tick Boom och i övrigt är Try it again och Square one here i come riktigt bra. En annan låt som är rätt kul är T.H.E.H.I.V.E.S. som får mig att tänka på People in the city från Airs album 10,000 HZ Legend.

I övrigt måste jag säga att rosmaringrissinin jag fick på jobbet i måndags är väldigt god.

Komma loss

I helgen var jag i Göteborg. Det var skönt att komma loss. Träffa folk och komma ut lite. Man behöver inte dricka en flaska whiskey om dagen i tio dagar som Jan Malmsjö för att komma loss.

Update

Idag kom den första snön. Idag kom också en programvaruuppdatering. Det är kul. Speciellt om det är till iPoden eller iTunes. Programvaruuppdateringar är som presentöppning på julen när man var liten. Spänningen och förväntningarna när man sitter och tittar på nedladdningsstapeln som sakta rör sig. När allt är nedladdat och uppackat får man prova och greja för att luska ut vad som är nytt med uppdateringen. Man kommer sällan på det. Programvaruuppdateringar är ungefär som såna där torra kakor man fick av en moster man inte kunde namnet på. Men spänningen och förväntningarna finns där och det är ju inte så ofta man får spontana presenter med okänt innehåll.